hannooh

Jobb

Idag var jag då på min första arbetsintervjuv i mitt liv, och hur var det? Toppen! Men gud vad nervös jag var innan.
Egentligen skulle vi vara på kontoret men vi åkte hem till "min" "vårdtagare" (som det så fult heter). Det var jätte trevligt och slutade med att jag blev kvar där i tre timmar. Jag ska lämna besked imorgon om jag vill prov jobba eller inte.
Som det kändes när jag gick därifrån så vill jag prova, men dock är det ett väldigt krävande jobb, både fysiskt och psykiskt, men det skadar ju aldrig att testa.
Först får jag gå brevid i 2 dagar för att se lite mer vad jobbet innebär, trivs jag då och anhöriga och "vårdtagaren" trivs med mig så får jag en provanställning i 6 månader, de första 3 månader är väldigt lösa, då kan jag säga när som helst att jag inte trivs eller att det inte funkar, eller tvärtom - att "vårdtagaren" och anhöriga inte trivs med mig. Sen har jag 3 månader till som det är 3 veckors uppsägning på, om jag blir kvar i 6 månader och jag trivs, "vårdtagare" & anhöriga trivs med mig så får jag fast.
Min lön är inte helt fel heller - jag har samma lön som en sjuksköterska + ob, semesterersättning och milersättning, och det känns inte heller så dumt.
Jag tänker i alla fall ge det en chans, sen om det inte funkar så gör det inte det, men då har jag iaf provat.

Naela
Jag har haft en fruktansvärt stor fasa nu under de snart 2 månader som Naela har gått i sin lilla hage, att komma ner - hagen är förstörd och hästen är borta.

... Idag hände det som inte fick hända. När jag kom ner till hagen var hela hagen trasig och Naela var borta. Alla stolpar utom fyra var helt sönder, tråden låg en bit bort och grindarna var helt trasiga. När jag ropade på Naela (ja jag har en väldigt väluppfostrad häst) så kom hon i ett jävla juhu i från andra änden av hagen, gör nöjd, så henne fick det ingen nö på, hon var lycklig! Däremot var väl hennes ben mindre gla, men är Naela lycklig så är jag lycklig! Men hon var inget svullen eller någonting på benet och det var ju jätte bra.
Frågan är bara vad som hänt, Naela som sprungit igenom eller något annat? Något jag aldrig får veta.

Är verkligen jätte tacksam för alla som verkligen visar att dom finns där och bryr sig om både mig och Naela just nu, vi behöver det. Däremot är det väldigt jobbigt när folk frågar om jag ser någon bättring eller om hon känns bättre, men jag vet ju ingenting, för jag kan inte se genom Naelas ben och jag vill inte springa med henne mer än nödvändigt.
Att folk verkar tro att jag inte är ledsen för jag kan vara glad och skratta? Att jag inte springer runt och lipar hej vilt i tid och otid betyder inte att jag inte är ledsen.
Jag är en sån person som vill vara ensam när jag är ledsen, bland folk försöker jag hålla humöret uppe och inte visa vad som egentligen döljer sig. Sen kommer allting när man väl slappnar av och känner att det är okej att vara ledsen, när man är själv.

Jag är så kluven. Tycker tiden går alldeles för fort samtidigt som jag vill veta . . .


Nu
Ska jag gå ut och ta en cigg, sen ska jag ringa Peter och säga godnatt, han är ju inte skit-åmål igen, sen blir det sängen.